Att komma tillbaka till något har sina sidor. Det kan kännas skönt att komma tillbaks till något man har bra erfarenheter av men att återvända till jobbiga minnen, när man minst vill det, är inget vidare. Det jag återvänder till har på´något sätt gjort ett intryck på mig. Man skakar inte av sig det så lätt, på gott och på ont. Vad som är bra och dåligt här i livet är för övrigt inte lätt att säga. Det kan ju visa sig att det som man till en början tyckte vad riktigt kass, senare visar sig vara ett riktigt guldkorn och vise versa. Att skriva igen på min blogg har jag ialla fall kommit tillbaka till. Får se vad det kan leda till...

Det var länge sedan jag skrev ett inlägg. Har helt kommit av mig. Men idag är ledig dag och då så...

I dagarna kom ungdomarna hem med sina skolfoton. Inget porträtt är tllräckligt bra att behålla. Antingen är de för tjockkindade eller så ser de drogade ut menar de. Så vi returnerar dem (de kostar ju en slant oxå)  Men så slår det mig att vi faktiskt inte har varit hos fotografen på 15 år. Yngste sonen (14 år)har påpekat att han inte är med på det 15-åriga syskonkortet. Så för att han inte ska få några men och minska risken för eventuell  livskris, förorsakad av en  känsla av utanförskap i sin egna familj, bokade muminpappan tid hos fotograf tisdag klockan 18.00

Den gode fotografen lovade dessutom  att ta ett familjefoto då han var på vår kräftskiva och i en häftig bugg råkade ha sönder en IKEA-stol. Så inget ont som inte har nåtgott med sig...

Fy vad dåligt favvolaget spelade idag! 0-2 till Örebro om ligger sist  tabellen...men det klart Örebro hade mycket att spela för. En seger och allsvenskan säkrad? Hur som helst skittrist att se Elfsborg spela så kasst. Nr 77 i Örebro irriterade mig förövrigt...hur många gånger får man filma egentligen innan man får gult kort... jag menar killen vred sig som en mask för minsta lilla...

Efter matchen blev det hem och laga kyckling (fast det inte var fredag) till 3 egna och 4 lånebarn som stannar över natten...det är nämligen lan som gäller...ja, ja ...man vet iallafall var man har dem i natt..framför datorerna... 

"People forget what you said, people forget what you did, but they vill remember how you made them feel."

Ett citat som är så sant och som jag hittade  i Tonnquist "Projektledning". För visst är det så att de människor som ger oss något egentligen inte säger så märkvärdiga saker, de bara ger en naturligt skön känsla... Nån slags go eftervärme med en mild smak av livslust...

Så hämtade då 17-åringen 600 kr i prispengar för sin bild  "Avtryck" igår på fotoklubben. Hon var stolt som en fura och juryns motivering "genialisk i sin enkelhet" hoppas jag ska klinga länge i hennes öron. För hon tar jättebra bilder, det är bara självförtroendet som behövs...

Några dagar har jag sett en skugga skymta förbi med diverse sladdar, routrar och andra ateraljer...det är muminpappan som uppgraderar vårt high-tec-torp med nya snabbare datorer och andra finesser. Jag tror att han tycker det är skoj för han har ett leende på läpparna och verkar mycket målmedveten. Barnen är dessutom mycket nöjda! Matsalsbordet i ladugården kommer att vara belamrat med datorprylar en tid framöver för jag bygger...meddelar han mig...bara så att du vet och inte städar bort något...OK, svarar jag...det kommer säkert att bli bra. Själv tycker jag att det finns en viktig detalj i allt uppgraderande och bland alla D-Linkar och det är...att sladdarna är snyggt uppspikade. Helst ska de inte synas alls!

Tillbaks till denna 6;e stad i världen med sina ofattbara 26 miljoner (om man räknar ytterområdena)Vi frågade taxchaffören om det verkligen bodde så många och han skrattade och sa att man kan inte räkna alla, ingen vet säkert...Vi bodde två nätter på Midland Hotel, ett tvåstjärnigt sunkigt hotell inte långt från slummen och flygplatsen. Nedanför vårt fönster var en marknadsgata där de sålde varor både över och under bordet och jag undrade hur jag skulle stå ut i ett och halvt dygn i detta kaos av trafik, människor och sopor. Dessutom luktade rummet som en instängd jordkällare, jag hade en stor mögelfläck på väggen strax ovanför mitt huvud och...  i kudden kunde jag se små kryp. Muminpappan förklarade att jämfört med sin tid i Sudan var detta ett lyxhotell för här hade vi dusch och rinnande vatten.

Räddningen för oss blev iallafall då vi hyrde en taxi i 8 timmar för 20 Euro. Denne trevlige man åkte runt med oss i Munbai på diverse sevärdheter. När vi var inne på museum i nästan 2,5 timmar, passade han på att sova bilen. Sen höll vi på att inte hitta honom efter vårt besök i ett Ganeshatempel och det gjorde mig faktiskt en aning nervös. Men han dök skrattande upp på en bakgata och jag utbrast lättad "I´m so happy to see you!" Efter det åkte vi trötta hem till slummen.

Har ni tänkt på hur mycket kärlek det finns bland människor? Jo, kolla in flygplatser, där kramas och pussas det i möten och avsked människor emellan.Jag tror att det är det livet går ut på...love!